Vaknade i natt av den mest obehagliga smärta i ryggen.
Det brände i nedre delan av ryggen, trodde jag skulle gå i två bitar! Trodde först att jag legat konstigt men det verkligen skar och jag mådde illa.. då slog det mig "kan det va en start till värkarna?"
Detta analyserande..
Eftersom man fått berättat för sig att värkarna ska kännas som mensvärk - fast starkare - så var detta inte alls en smärta jag va beredd på så jag fick lite smått panik och började svettas. Efter nån minut bara försvann det och jag vankade omkring här i huset.. kl halv 4 på morgonen.
Ville så gärna gå upp och lägga mig hos Foffo för tröst men kände samtidigt att jag skulle vänta ifall det kom tillbaka, annars väckte jag honom i onödan, han skulle ju upp om ett par timmar o jobba.
Det la sig och jag kunde somna om.
Jag hade bestämt mig för att ringa förlossningen idag eftersom jag misstänkte vattenavgång, att det läckte.
Man känner sig allt annat än fräsch just nu. Vet inte hur ofta jag vill duscha, byta om och tvätta allt gång på gång.
En av sakerna är ju (äckelvarning!) läckage i form av flytningar, annan vätska och även kan det komma urin eftersom bebisen ligger och trycker hårt neråt.
Sådana saker som ingen pratar om.. pinsamt? Men vad ska man göra?
Ringde in och fick tid halv två.
Sov under förmiddagen, kanske kunde det va ngt så jag behövde sömnen?
Väl inne på obstetriska mottagningen fick jag ligga med CTG en halvtimme ungefär.
Foffo var rastlösare än ett litet barn och skulle kolla/pilla på allt.. Pratade och skojjade, babbel babbel.. Jag ville bara ligga där o försöka slappna av och trycka på knappen varje gång jag kände bebisen.
Naturligtvis rörde den inte sig alls.

Efter en halvtimme blev det undersökning.
Min BM har tidigare sagt att bebisen är fixerad, nu va den helt plötsligt väldigt ruckbar!?
*WHAT??*
Kändes som ett bakslag..
Undersökningen va allt annat än skön, AJ!
Låg där och andades, tankarna strömmade.. "det gör ont med en liten plastmojjäng mellan benen, hur fan ska det kännas med en unge på 4 kilo??"
Jag hoppas det är skillnad och känns annorlunda, i af psykiskt.
Ingen vattenavgång här inte, livmodertappen va fortfarande omogen dessutom.
Bakslag nr 2?
Varför tar man åt sig så mkt? Jag var väl alldeles för förberedd att det inte ska va så långt kvar, plötsligt har bebisen kommit ur sitt läge och är jag inte ens mogen.

Bebis mådde iaf bra, och jag mår ju också bra rent fysiskt.
Psykiskt är det väl ingen höjdar dag.

Väl hemma ringde min goa barnmorska igen.
Hon berättade att det faktiskt kan va positivt att den går från fixerad till ruckbar, kanske jag har ett rymligt bäcken? Ja, då får jag ju bara det lättare under förlossningen - JA! En sak som gjorde att jag blev lite gladare igen. Hon skickade massa energikramar till mig och beordrade mig att leva som en lyxhustru här hemma, LIGGANDES så mkt jag kunde. Jag får för tusan liggsår om jag ligger mer!
Dessutom kunde det gå snabbt från omogen livmodertapp till öppningsskedet.
Jag ska inte tappa hoppet, bebisen kommer, på ett eller annat vis. Om inte denna dan så en annan dag!

Det som gör det så jobbigt är att jag varje dag är så fokuserad på att detta ska gå bra, att jag ska klara det. Jag försöker slappna av, peppa mig själv för att inte få panik, varje dag tar då enormt på krafterna.
Jag vill så gärna få detta gjort nu, får det "överstökat" så jag kan få njuta av vår bebis och reflektera över vad som hänt. Jag vill gå vidare nu.




Detta är naturliga känslor, bara att bita ihop!

Nu ska jag laga köttfärssås.

39+2